Hej igen.

Jag vet att jag sa senast att jag skulle försöka låta bli med månadslånga intervaller mellan inlägg. Som ni märker misslyckades jag med det.

Jag tror inte att jag är den typ av person som kan skriva en blogg på samma sätt som alla andra. Jag är nog mer en person som skriver ett inlägg när jag känner att jag har någonting att säga eller någonting jag vill få off my chest. Idag är ämnet släkt och vänner.

Är det inte en underbar känsla när man vet att man kan lita på sina vänner och man vet att ens släktingar hjälper till med minsta grej man ber om?

Jag vet faktiskt väldigt lite om denna känslan då jag inte kännt den speciellt många gånger. Jag håller just nu på att flytta och behövde hjälp med att flytta alla mina grejer från punkt A till punkt B. As simple as that. Men icke sa Nicke. Då jag väldigt tydligt, vid flertal tillfällen sagt exakt hur jag hade planerat det (till ett flertal olika personer, vill jag tillägga) så verkar det som om folk ändå inte hör vad jag säger. Eller så kanske dom inte lyssnar.

Min första tanke när detta sker är: "Jaja, jag kan ju be någon annan. Jag har massvis med släktingar som har bil som alltid säger att jag ska säga till om jag behöver hjälp med något."

Jag ringer och ringer men ingen kan hjälpa mig. Detta får mig att känna mig fruktansvärt uppskattad. Eller inte.

Jag väljer då att ta chansen och ringa min mamma. Men till min förväntan får jag ursäkt efter ursäkt. Hon upprepar saker hon redan sagt. Hon säger ologiska saker som får henne att verka korkad på en helt ny nivå.
Vi vet alla hur hon är. Låt säga att jag inte var förvånad av hennes reaktion men jag var förvånad av hennes handligar.

Vad skulle du göra om din dotter som inte längre har speciellt mycket kontakt med dig skulle ringa och be dig om hjälp?

Nåväl. Jag förväntade mig i varje fall inte att alla jag ringde skulle säga nej. Det är en så liten sak jag ber om. Jag skulle förstå om de var upptagna med något, men alla sitter hemma framför tv:n i princip. Härligt. Fina människor ni är.

Meningen med detta inlägget var att jag skulle få skriva av mig och säga vad jag kände utan att folk skulle känna sig sårade och själviska. Vilket i detta fallet ni faktiskt är. Synd att man inte kan lita på en själ som vandrar på denna jord. Det är sannerligen synd.

Tack ändå, opålitliga människor. Tack ändå.

Sen kan jag tillägga att mitt upp i all denna draman känner jag mig kreativ och funderar på att göra en ny header. Den jag har är ju lite gammal nu.

Sincerely -